Under kommande säsong fyller herrarnas högsta liga i handboll 90 år. I samband med ligans 80-årsfirande 2014 gjorde Jan Gustafsson en artikelserie. Nedan kan ni ta del av de fem delarna. 

Del 1 – Tidernas bästa klubb vann även premiären

Mitt under oroligheterna för ett nytt världskrig runt om i Europa inleddes ett seriespel i handboll i Sverige. Året var 1934. Andra världskriget gjorde bland annat att de olympiska spelen fick göra uppehåll 1940 och 1944, men i vårt land har handbollen tävlat i serieform i obruten följd ända sen starten.

Den historiska första matchen spelades 24 november 1934 mellan Flottans IF från Karlskrona och Flottans IF från Stockholm. Fem år senare skrev Karlskrona- och Stockholms-Flottan ett annat kapitel historia. Indirekt skulle nämligen kriget även komma att påverka verksamheten i Sverige. Vid krigsutbrottet 1939 tvingades båda lagen dra sig ur högsta serien eftersom merparten av spelarna var militärer och blev inkallade i beredskap.

Under en lång följd av år var det annars i städer med regementen handbollen hade sina starkaste fästen. Premiärsäsongen innehöll sex lag, två från vardera Göteborg, Karlskrona och Stockholm.

Karlskrona-Flottan vann urpremiären med 20-13 och Erik Linder sköt första målet. Matchen spelades runt lunch. Senare på dagen vann Majorna mot Hellas i Stockholm, 25-16. Gästernas målnotering stod sig som rekord en lång tid framöver.

Redbergslids IK är tidernas främsta klubb i Sverige med totalt 20 SM-guld och 23 allsvenska förstaplatser. Som sig bör blev RIK landets första seriesegrare i en enkelserie med blott fem matcher. 1935 utökades serien till åtta lag, RIK vann då också. Titlar även på 40-, 50- och 60-talet, men främsta och längsta storhetsperioden inföll 1985-2003.

Majorna dominerade

Spelåret 1937-38 tog lokalkonkurrenten Majorna över herraväldet i ”Götet” och dominerade därefter med eftertryck. Lagets stjärna, Stig Hjortsberg, hade vikskottet som specialitet och gav begreppet ”Hjortsbergare” åt varianten vi knappast sett sedan Lars-Axel Johansson slutade i början av 60-talet – det avstämda skottet med böjd överkropp.

Gustav Adolf Thorén var en annan fruktad back, den gamla benämningen på vänster-  och högernior. Han använde aldrig sitt rätta namn eftersom föräldrarna inte gillade att sonen spelade handboll, kallade sig istället ”Kåge” och blev skytteligavinnare 1940-43. De åren och 1944 erövrade anrika MIK fem raka allsvenska guld och 1942-46 blev det SM-titlar fem år i rad för de svartvita.

Även om seriespelet rönte störst intresse korades svenska mästarna under 30-, hela 40- och början av 50-talet genom en parallell cupturnering mellan DM-vinnare. RIK och Majorna kunde därmed aldrig mötas i final. Allsvenska seriesegrarna fick inte status som mästare förrän säsongen 1952-53 och så var fallet fram till 1968, då SM-slutspelet infördes som en förlängning av grundserien.

Handbollens första SM-final för damer spelades 1951. Tjugo år senare hade allsvenska serien premiär. SM-slutspelet startade 1974.

Fyra minusgrader

Handboll må vara en inomhussport, men när Majorna och Stockholms-Flottan skulle mötas 1936 var det så kallt i Industrihallen att matchen fick flyttas till militärernas gymnastiksal i Kviberg. Där var det ”bara” fyra minusgrader…

Publiken ville ha det varmare och när temperaturen tio år senare var riktigt behaglig kokade gamla Mässhallen med publikrekordet 5.857 personer i prestigemötet mellan stadsdelslagen Redbergslid från östra delarna av Göteborg och Majorna från väster. Då hade man rivit väggen på kortsidan in till B-hallen och monterat upp provisoriska läktare.

Frånsett spelåret 1957-58 spelade anrika Majorna 29 säsonger i allsvenskan fram till degraderingen 1964. Klubben bildades i augusti 1906 (RIK samma år, fast i december) och firar 100-årsjubileum 2016. Numera håller Majorna till i division 4. Totalt har Göteborg haft tretton lag i högsta serien, lika många som Stockholm.

Legendariska hjältar

Från mitten av 40-talet började sydsvenska städer med länsregementen utmana handbollens huvudstad. Då talar vi om IFK Kristianstad och IFK Karlskrona – Blekingemetropolens tredje elitklubb (!) efter Flottan och Karlskrona BK. In på 50-talet bidrog även Örebro SK till att med jämna mellanrum bryta Göteborgsdominansen.

IFK Karlskrona var laget som både spräckte Majornas svit av seriesegrar 1945 och Redbergslids på tre raka 1949. IFK Kristianstad hade sin guldålder i början av 50-talet med tre förstaplatser på fyra år. Den sista hade SM-status och var fram till 2015 IFK:s senaste SM-guld.

De legendariska hjältarna från 1953 var fyra lirare som även ingick i Sveriges världsmästarlag 1954. Carl-Erik Stockenberg – allsvensk skytteligavinnare fem år i rad 1950-54, Åke Moberg, Bertil Rönndahl och Evert Sjunnesson.

Att det någon gång kommer efterföljare har Carl-Erik Stockenberg med flera fått erfara. ”Stockis”, som även representerade IFK Borås och Guif, var tidernas främste allsvenske målskytt med 1.168 fullträffar när han slutade sin karriär 1967. Rekordet stod sig till 1984 och har i olika etapper övertagits av Bengt ”Böna” Hansson, Drott (1.319), Basti Rasmussen, Ystads IF (1.526), Sten Sjögren, Lugi (1.530) och Erik Hajas, Hellas och Guif (1.986).

Missade att hylla Zoran

Många tidningar och TV hyllade Guifs målspruta tre veckor för tidigt vid en match i Eskilstuna hösten 1997, hade felaktigt också räknat in fullträffarna från SM-slutspelet. ”Ska jag lämna tillbaka blommorna”, fräste ”Hajen”, när jag ringde upp och korrigerade statistiken. Men lämpligt nog passerade han milstolpen mot Lugi i november och då kunde den rättmätiga kvasten överlämnas – med Sten Sjögren på plats. I sjutton år fick Erik Hajas behålla rekordet.

I december 2014 gick Zoran Roganovic förbi och blev tidernas målkung i hemmamatchen mot Alingsås. Den historiska händelsen missade Lugistyrelsen att uppmärksamma. Det var även tyst när lagets spelande tränare sköt sin 2000:e fullträff i hemmamötet med HK Malmö i februari. Utan större ceremonier överlämnades en gåva i glas först två veckor senare. När det gäller att skapa rubriker och hylla sina aktörer för rekord och jubileum har delar av handbollsfolket mycket att lära från ishockeyn…

Fast 1.912 av målen har förstås Zoran Roganovic gjort i H43:s blåa dress. Och då den sexfaldige skyttekungen dundrade in sin 1.000:e fullträff mot IFK Ystad hemma i februari 2009 var åtminstone H43-ledningen på alerten. Matchen stoppades och ute på plan överlämnades en skyttekanon i metall från Alfa Laval och en tröja med nummer 1.000 till jubilaren!

Två andra spelare har också nått över 2.000 mål – fast i olika ligor. Stefan Lövgren, Redbergslid, och Tomas Axnér, Lugi och H 43, är enda svenskarna som skrivit in sina namn i Tusenklubben i både elitserien och tyska Bundesliga. ”Lövet” satte 1.166 bollar i elitserien, Axnér 1.079.

Oslagbara vid lunch

Folk som följde IFK Karlskrona under 50-talet berättar om lördagarna då gästande lag anlände med tåg till stationen och ungdomar väntade med autografblocken i högsta hugg. Senare på kvällen höjde samma spelare en och annan bägare vid inkvarteringen på Frimurarehotellet. Medvetna om detta såg IFK-värdarna till att söndagsmatcherna alltid hade avkast så tidigt som klockan 13.

Om motståndarna då inte var tillräckligt fräscha i ben och huvud gjorde den trånga Sparrehallen, benämnd ”Båtsmansdäcket” för sin välvda plan, att Lars Alexandersson, Ove Bark och de andra idolerna i stort sett var oslagbara på hemmaplan.

Kanske heller inte så konstigt när publiken satt kloss runt kort- och sidlinjerna och vid hörnkasten tilläts hålla fast IFK-spelaren i ena armen så att denne fick ökad vinkel med skottarmen och hängande ibland sköt direkt i mål!

Vid den här tiden kunde spelarna också kombinera vinterns handboll med fotboll på somrarna. RIK:s Lars Jangblad gjorde två A-landskamper i handboll och några B-landskamper i fotboll. När säsongerna kolliderade under senvåren och tidiga hösten spelade Lars Jangblad allsvenskt för IFK Göteborg på Gamla Ullevi på söndagseftermiddagen och för RIK i Mässhallen några timmar senare.

De vita eleganterna

På 50-talet fick Redbergslid smeknamnet ”de vita eleganterna” för sitt stilrena spel – och för att spelarna ville ha pressveck på matchbyxorna! Elegantast av dem alla var Sten Åkerstedt, historiens främste tekniker. Han bildade anfallskedja tillsammans med Rolf ”Stålmannen” Andreasson och Olle Juthage och var på sin tid den ”segaste gubben”.

Sten Åkerstedt spelade 180 seriematcher i svit – tio år i obruten följd 1945-55. Senare har Bert Fridman i Kristianstad, Basti Rasmussen i Ystads IF och Tomas Gustavsson i Lugi, Warta och Drott noterat längre matchsviter.

1955 bröts RIK-sviten av 21 raka säsonger i allsvenskan. Man hade kört med det äldre gardet för länge och åkte ur. Följden blev en radikal föryngring i division 2 västra. Gösta Carlsson och Gunnar Kämpendahl var två av juniorerna som släpptes fram och efter att ha förlorat seriefinalen mot IFK Borås 1956 gick laget upp 1957.

Den lyckade ungdomssatsningen gav snabbt frukt även i de högre sammanhangen. Direkt serieseger i allsvenska comebacken 1958 och året efter svarade Redbergslid för Sveriges största internationella klubbframgång då man vann Europacupen. Kvartetten Gösta Carlsson, Gunnar Kämpendahl, Donald Lindblom och Hans Olsson skulle även bilda ryggraden i landslaget en lång bit in på 60-talet.

Örebro SK, mer känt för sina framgångar på bandyisen, var ett permanent topplag 1950-58, kryddat med SM-gulden 1956 och -57. Lagets största stjärna hette Rune Åhrling. I sista seriematchen 1957 noterades han för 17 fullträffar, ett individuellt målrekord som höll i hela 38 år. Det slogs 1995 av danske Kim Keller i Trelleborgsklubben Stavsten, 19 mål och överträffades 2010 av Jonathan Stenbäcken i Sävehof, 20 jämnt mot Lindesberg.

Stackars Lindesberg figurerar förresten även i den målrikaste matchen genom tiderna. 2006 föll man mot Hammarby med förkrossande 53-40 – över 1,5 mål i snitt per minut! Vilken skillnad mot dusterna anno dazumal, då lagen kunde hålla bollen i anfall i två-tre minuter och en halvtidsledning med två bollar oftast betydde vinst.

Vinnare på tre mål

Historiens målfattigaste drabbning från 1945 sticker emellertid ut som extrem. Futtiga fem (!) fullträffar i mötet IFK Lidingö-Ystads IF 3-2. Lidingö var bara sju minuter från att hålla nollan då Ystads Egon Mårtensson reducerade till 3-1. Matchen såg endast två målskyttar, Oscar Norström gjorde hemmalagets samtliga.

1962 bevittnade undertecknad sin första av nu uppemot 2.000 elitseriematcher. Drott besegrade Lugi i Halmstadslagets allsvenska debut, första målet av Arne Lindgren, förbundskapten Olas pappa. 19-14 var ett resultat över målsnittet på den tiden. Fast samma dag, 7 oktober, var ändå nyuppflyttade Vikingarna från Helsingborg en målmaskin av nuvarande kaliber. Premiären mot Guif slutade 40-30 med Karlskronabördige Rolf Almqvist som kulspruta.

En annan legendar, Kjell Jönsson, rundade samtidigt av sin karriär i H43, men var som bäst i IFK Malmö på 50-talet. Efter sitt gästspel i AIK pikades han vid hemkomsten för att prata rikssvenska.  Atleten Kjell Jönsson personifierade förbundskapten Curt Wadmarks beskrivning av handboll som ”friidrott med boll”.

Mer än fullsatt i Lund

IFK Malmö och Ystads IF var två andra skånska klubbar på den allsvenska scenen. Meriterna stannade vid silver- och bronsplaketter. Samma valör på medaljerna blev det för Lugi och H43, när vinrött och ”blåklockorna” satte Lund på handbollskartan 1959.

Det första höstderbyt sågs av 2.795 personer i gamla Idrottshallen, där brandmyndigheterna senare satte en gräns vid två tusen. På ”hyllan” bakom ena målet var det enbart första åskådarledet som såg planen. Många av de övriga stående blev förbannade och erbjöds få tillbaka entréslanten.

Ute i Stadsparken ringlade emellertid köerna långa av folk som ändå ville komma in. De återlämnade biljetterna såldes vidare – och alla räknades in i publiksiffran!

Del 2 – Tre allsvenska serieguld för 60-talets nykomlingar

Året efter Lugis succédebut och andraplats 1960 svarade Vikingarna för en ännu större bedrift. Helsingborgslaget vann allsvenskan som nykomlingar 1961, detroniserade de två senaste säsongernas seriesegrare Heim. Framgångarna skapade en handbollsfeber utan dess like i Sundets Pärla. De nio hemmamatcherna lockade hela 29.565 åskådare till nybyggda Idrottens Hus, ett snittt på imponerande 3.285 personer. 

Noteringen var den främsta i allsvenskans då 26-åriga historia och stod sig ända tills IFK Kristianstad fyllde sitt tempel från och med 2012.

Våren 1962 bjöd på stor dramatik i trekejsarslaget Heim/Vikingarna/Lugi. Alla hade chans att bli mästare inför sista omgången, där Lugi tog emot Heim. I paus ledde lundensarna med 11-9, men genom en fantominsats av skadade stormålvakten Gunnar Brusberg lyckades gästerna vända och vinna med 22-21. 

På hemresan tog göteborgarna vägen om Helsingborg och i Vikingarnas klubblokal firade guld- och silvermedaljörerna tillsammans. Så kunde det gå till, goda idrottskamrater emellan!

Färgstarka profiler

Topplagen hade många färgstarka profiler. Gunnar Brusberg, som alltid spelade i kortbyxor, skyttekungen Kjell Jarlenius och Rolf Zachrisson i Heim. Rolf Almqvist, Ragnar ”Ragge” Hansson, Ingemar Olofsson och Sven ”Pidder” Pettersson i Vikingarna. Bolltrollarna Uno Danielsson och Uno Kvist, samt Hans Collin och Ulf Richardsson i Lugi.

Landslaget hämtade däremot sina flesta spelare från Redbergslid och nu hade Per-Ove Arkewall tillkommit. Michael Koch och diskuskastaren Canét Norman växte också ut till nyckelspelare. Perioden 1962-65 tog RIK tre raka seriesegrar. 

Nykomlingarna Hallby, med bland andra Lars-Olof Atterling, Hans Ekstrand och Magnus Rydström samt KFUM Borås, med Kjell Jarlenius och Olle Minell som de största stjärnorna, hotade sensationellt 1963 och -65. Året efter åkte båda klubbarna ur allsvenskan. I tre säsonger hade Jönköping tre lag i högsta serien, men 1967 försvann även Tord.

Göta kopierade

60-talet fortsatte att vara uppstickarnas årtionde.1966 nådde debuterande IS Göta ända fram och kopierade Vikingarnas bedrift från 1961. Veteraner som Sven ”Pidder” Pettersson och Ingemar Olofsson hade lockats över till lokalkonkurrenten. Vid några andra värvningar – Jan Brändström, Lars-Olof Engrenius, Thomas Persson och Jerry Rosengren – frågade klubbens starke man Arne ”Fjösarn” Andersson spelarna hur mycket Vikingarna betalade och så dubblade han budet. Hastigt och lustigt var lillebror bäst. 

Fast revanschen dröjde bara ett år. Vikingarna fortsatte det lyckade receptet att vända blickarna mot Blekinge och plockade nu Ingemar Ganneby från Karlskrona. Ordförande Åke Olsson hade också hittat guldklimpar i Växjösonen och skyttekungen Kjell-Åke Pettersson, gamle landslagsmannen Åke Reimer och löftet Tony Johansson.

Säsongen 1968-69 vann Drott i sin allsvenska come back och upprepade triumfen året efter med en attraktiv pophandboll signerad trion Bengt ”Böna” Hansson, Einar Jakobsson och Hasse Johansson. 

Det underhållande liret belönades dock inte med någon SM-titel – och inte heller SM-final 1969. Nykomlingskollegan Ystads IF, med Kurt-Göran Kjell, Mats Persson och Lasse Bruhn som stöttepelare, vann nämligen den inbördes semifinalen.

60-talet kan summeras som nykomlingarnas årtionde. Serieguld för Vikingarna (1961), Göta (1966) och Drott (1969), silver för Lugi (1969), Hallby (1963) och Kfum Borås (1965), samt SM-final för Ystads IF (1969).

Korplaget tog tre SM-guld

Sedan säsongen 1967-68 var det ett slutspel mellan de fyra främsta som korade mästarna. I Linköping ville biljätten Saab skapa ett PR-mässigt skyltfönster inom idrotten och stöttade företagets korplag på samma sätt som näraliggande Facit gjorde med fotbollen i Åtvidaberg. Saab lyckades bäst i handboll och tog tre SM-guld på sju år – premiären 1968 samt 1973 och -74.

Främsta värvningen jämte oldtimern Stig-Lennart Olsson blev en storväxt tonåring från nerlagda Örebro SK. Björn Andersson, ”Lurch” kallad efter jätten i TV-serien familjen Adams, var nästan omöjlig att stoppa med justa medel på plan och vann skytteligan 1970, -71 och -72. Vänsterhänte bombaren Lars ”Lappen” Enström och spelmotorn Jan ”Lill-Blöta” Jonsson kompletterade på nio meter.

Hellas bildade landslag

Hellas svarade för motståndet i de tre finaler där Saab triumferade. Däremellan tog stockholmarna fyra raka SM-guld med ett annat koncept att bygga lag. Utbildningen på Gymnastik och Idrottshögskolan lockade en uppsjö av stjärnor från hela landet till kungliga huvudstaden och i många år var Hellas identiskt med det gäng som dito tränaren och förbundskapten Roland Mattsson basade för i blågult.

Målvakten Frank Ström, försvarsstrategerna Björn Danell, Dan Eriksson och Bengt Johansson, storskyttarna Lennart och Hasse Eriksson, bollvirtuosen Kurt-Göran Kjell, Göran Hård af Segerstad på linjen och Johan Fischerström på ena kanten – ja, listan kan göras ännu längre. Lundenfostrade Stockholmsprofilen Lennart ”Nappe” Kärrström, gick dock aldrig över till gröntröjorna. Efter gästspelet i Guif valde han pengarna och Matteuspojkarna, MP.

I Hellas fick inte spelarna ett öre i ersättning. Klubben bjöd istället på resor till träningslägren i öst. Som första svenska lag var Hellas i Rumänien och sparrade bl a de dubbla världsmästarna. Hellas var också pionjärer med att träna året runt. Enda gången handboll inte stod på programmet var under GIH:s vinterutbildning vid riksgränsen. Perioden sammanföll med SM-slutspelen och till matcherna hämtades spelarna i snöskoter och helikopter på något fjäll.

Polare på Mallorca

1974 fanns Göran Hård af Segerstad hos IFK Malmö. Ett större blågult kap av Helmer Fischbein var en lirare vid namn Bo ”Bobban” Andersson. Bollartisten från Guif blev snabbt den ännu inte hockeyfrälsta Malmöpublikens givne gunstling och folk vallfärdade till Baltiska hallen när ”gulingarna” hade hemmamatch. Ett par gånger över fyra tusen, snittet strax under tre tusen och den fanatiska publiken lyfte en namnkunnig förstauppställning – målvakten Thomas Andersson, Tommy Jansson, Bengt-Arne Nebrelius och Tommy ”Nollan” Norlander ska också nämnas – till serieseger. Men i slutspelet tog det stopp mot Hellas.

Året efter kom Thomas Persson från Kristianstad. Den omskrivna värvningen blev dyrköpt.   Det hade bara gått 37 minuter av premiären mot Västra Frölunda när hoppskytten med vänstersläggan gick sönder. Thomas Persson spelade inte mer den säsongen.

Under IFK-tiden plockades han ofta ner med brutala metoder. Drotts Kjell Kjellsson var en av de värsta busarna och i tidningsreferaten förekom ord som ”slaktare” och ”sabotör”. När jag intervjuade Thomas på ålderns höst och bad om en tillbakablick berättade han emellertid att ”Kjelle” var en av de bästa polarna. ”Kristianstad och Drott planerade alltid in samma semestervecka på Mallorca i maj och där hade vi jätteroligt ihop”. Några månader senare var inte klimatet lika kärvänligt…

Avkast utan målvakt

SM-dominansen från Hellas och Saab bröts 1975. Bengt ”Benga” Johansson hade flyttat till sin hemstad och blivit spelande tränare i Drott. Men efter halva serien var det ingen som drömde om guld i Halmstad. Julen firades på nedflyttningsplats och för att ge spelarna en morot under våren utlovade ordförande Olle Göransson en USA-resa om kontraktet bärgades. Det gick bättre än så…

Bengt ”Böna” Hansson kom tillbaka efter knäskada, förde laget till slutspel och där visade de många humörbetonade lirarna för första gången att man växer med uppgiften. Mest uppseendeväckande minnet från finalen mot IFK Kristianstad är att domarparet Krister Broman/Axel Wester blåste igång spelet medan målvakten Mats Thomasson fortfarande satt kvar på bänken och knöt skorna i godan ro. 

Lars-Göran ”Lill-Munken” Jönsson och Bo Ahlberg började bolla, förvånades över att Drottmålet stod tomt, men lydde sportsligt nog aldrig publikvrålet ”skjut” – och efter tio sekunder fick avkastet gå om.

Annars påminde ”Lill-Munken”, Bo Ahlberg och senare Lennart Ebbinges agerande om rena Vilda Västern. Trion myntade uttrycket ”kan du passa, så skjut”. Först fram till motståndarnas frikastlinje tog avslutet! Linjespelaren Krister Andersson konstaterade ironiskt att han bara fick röra bollen vid avkast och att antalet inspel under säsongen nog kunde räknas på ena handens fingrar…

Starkt försvar i Ystad

I Ystad hade nyckelspelarna Basti Rasmussen och Lasse Eriksson fått några års värdefull allsvensk rutin i bagaget och det gav en sensationell SM-titel 1976. Eftersom Heim vunnit seriemötet i Göteborg med hela sexton bollar trodde inte många på korsvirkesstadens stolhet. Men i finalen spelade YIF till sig hemmafavör i tredje matchen och det var skillnad. 

Lille Kenneth Lindberg (178 cm) växte ut till rena fantomen mellan stolparna och i 4-2 försvaret, som bara Ystad praktiserade, såg ettrige Sven-Åke Frick och Basti (”enda platsen Sven ”Sjöman” Nilsson tillät mig att spela bakåt”) till att trasa sönder Heims anfall så till den milda grad att man bara släppte in 25 mål på de två matcherna i Österporthallen.

1977 lyckades Hellas återförena de gamla stjärnorna till en nostalgitripp. Alla ställde upp, medelåldern låg långt över 30 år. Skånetidningarna skrev att varje poäng som detta ”gubbagäng” tar är en skandal för svensk handboll. Artiklarna blev bästa tänkbara tändmedel och på ålderns höst tog många ett femte SM-guld. Resan mot målet exponerades flitigt av den stockholmsbaserade televisionen. Hellas var ett kamratgäng och fortfarande träffas spelarna för ett årligt mästerskap i golf.

Lyckad flytt till ishall

Så följde tre säsonger där ärkerivalerna Drott, Lugi och Ystads IF gjorde upp om medaljerna. 1978 vann Drott mot Lugi i två raka. Dåvarande reglerna gjorde att utlänningar inte tilläts tävla om SM och det drabbade Drotts isländske storskytt Agust Svavarsson. Istället fick lirarna ta över. 

Lars-Börje ”Böta” Hasselberg avgjorde med ett vikskott från nästan dödvinkel till höger i Lund, Torbjörn Klingvall var finalernas främste spelare i båda matcherna och Einar Jakobsson fick det SM-guld han missat vid flytten till Kristianstad 1975. 

Året efter räckte uddamålsvinst hemma och oavgjort borta till ny SM-titel för Drott. Bengt ”Böna” Hansson var mannen som i första hand knäckte Ystads IF inför 5.017 åskådare i Halmstad. 

Under slutspelet fick Drott klara sig utan landslagsmannen Göran Bengtsson och i finalreturen saknades även veteranmålvakten Mats Thomasson. Då gick ständige reserven Leif ”Biffen” Åsberg in och agerade ”levande vägg”.

Initiativet att flytta slutspelsmatcherna till Sannarps ishall och låta spelarna själva lägga golvet svetsade samman Drottgänget till stordåd i många SM-fighter även de kommande 20 åren.

Eero Rinne i trance

I den helskånska finalen 1980 tog Lugi sitt första och hittills enda SM-guld. Sekundrafflet med avgöranden i slutskedet av alla tre drabbningarna glömmer nog ingen som hade privilegiet att vara på plats. 

Lars-Börje Hasselberg, värvad på lång karens från Drott, gav YIF segern i Lund med en kopia på vikskottet från finalen i samma hall 1978. Skyttekungen Claes Ribendahl bjöd på uddamålsrepris i Österporthallen två dagar senare och så kulminerade dramatiken i en smått osannolik upplösning, som trots datumet 1/4 inte var något aprilskämt.

Fem minuter före slutsignalen av ordinarie speltid var Ystadsikonen Basti Rasmussen, i ledning 16-12, så säker på seger att han sprang fram till pressbänken, knöt näven och skrek ”nu är det klart”. Lugis Eero Rinne ville emellertid annat. Den 30-årige trotjänaren, som ersatt skadade stjärnan Claes Ribendahl, spelade andra halvlek som i trance, sköt sex av de tio avslutande målen till kvittering 17-17 och blev även tungan på vågen i förlängningen. 

Tomas Gustavsson spikade igen buren och var en annan hjälte i det manskap som leddes av förbundskaptenen Bertil Andersén. På högerkanten konkurrerade faktiskt två landslagsmän – Göran Gustavsson och Sten Sjögren.

Under natten väntade fest långt in på småtimmarna i Eero Rinnes lägenhet vid Södra Esplanaden. Under mina 36 år som journalist är perioden då man var jämnårig med spelarna den roligaste. Då kunde man till och med träffas på någon av Lunds nationer kvällen före match!

Tredje finalförlusten

Lika uppåt var det inte i Ystad, som nu förlorat två finaler i följd. När Vikingarna svarade för motståndet 1981 skulle det väl ändå bli tredje gången gillt? Men icke sa Nicke. Caj-Åke Andersson ställde ett skyttestarkt manskap på benen och mot kvartetten Bengt Håkansson, Sven Friedvall, Lars och Bo ”Pigge” Persson hittade YIF inga motdrag.

Semifinalen var faktiskt ett svårare hinder mot tredje och sista SM-titeln. Det krävdes ett underkänt Lugimål, då tidtagarna Peter Hansson/Olsson påstod att klockan tickat över 60.00 i tredje matchen, och förlängning för vinst. Och Ystad fick stämpeln som ”eviga tvåan”, alltid bättre i serie- än cupspel.

Fem H43-spelade i B-VM

Lugi må vara etta i Lund. Men i B-VM 1981 hade ”lillebror” H 43 hela fem man i landslaget och det berodde inte enbart på att förbundskaptenen Caj-Åke Andersson hade rötter i klubben. Mikael Ekdahl, Björn Jonsson, Jörgen Nilsson, Lars Norgren och Bengt ”BP” Persson var blågula ”blåklockor” i Frankrike – och innan mästerskapet fick även Magnus Malmborg chansen.

Samma säsong debuterade Visby Gute i allsvenskan. Att Gotland för första gången fått ett elitlag i en av våra stora bollidrotter var så anmärkningsvärt att en av landets kvällstidningar hade en journalist på plats en hel vecka innan premiären för att göra reportage. När Vikingarna anlände till Gotland träffade Caj-Åke Andersson reportern och frågade om han visste vägen till hallen. ”Nej”, blev svaret, ”men jag vet var nattklubben ligger”!

Heim vann och försvann

1982 och -83 skulle Heims storsatsning bära frukt. Värvningen av landslagsstjärnan Björn Jilsén förstärkte ett anfall med etablerade duon Thomas ”Aga” Augustsson och Lennart Ebbinge. Likaledes nye Claes Hellgren ställde sig bakom ett ramstarkt försvar. Året efter kom Per Carlén och Pär Jilsén – Drott och Västra Frölunda var chanslösa i finalerna. Men kostar det så smakar det och baksmällan av en sinande kassa betydde spelarflykt.

Sommaren 1983 blev Claes Hellgren och Björn Jilsén Sveriges första utlandsproffs i spanska Tres de Mayo. Våren -84 åkte Heim ur allsvenskan. Sen ett par år tillbaka existerar inte längre de sexfaldiga SM-vinnarna, landets tredje mest meriterade klubb.

Västra Frölunda nådde även SM-final mot Hellas 1971 och vann allsvenskan säsongen 1974-75. De grönvitrandiga var en av landets främsta plantskolor och fick i omgångar fram fina årskullar. Målvakten Lars Karlsson, Bertil Söderberg, senare skyttekung i IFK Lidingö och Benny Johansson stack ut i det första finallaget. På 80-talet var Danny Augustsson och Per Öberg tongivande.

Del 3 – Redbergslid och Drott dominerade i tjugo år

1984 var början på en epok då SM-slutspelet och elitserien dominerades av två giganter. Under tjugo år erövrade Redbergslid och Drott hela nitton SM-titlar fram till 2003. RIK tog tolv guld och tre silver, Drott sju guld och åtta silver. Lagen blev dessutom seriesegrare 18 gånger. Perioden sammanföll med att Sverige var ledande i världshandbollen.

34 år ung var Bengt ”Böna” Hansson still going strong, lika snabb i fötter och tanke som i allsvenska debuten 1969. I finalen 1984 besegrades Lugi i tre raka. Inspirerad av den sjungande och skränande storpubliken – 5.029 och 5.050 åskådare i hemmamatcherna – höll mannen, som vid Drotts 75-årsjubileum 2011 korades till klubbens främste lirare genom tiderna, stor show tillsammans med radarkompisen Einar Jakobsson. Synd att det inte finns utrymme för samma lekfulla artisteri i dagens handboll.

Säsongens enda motgång för ”Böna” var att rekordet på mål i flest antal seriematcher i svit stannade vid 230 matcher. H43-målvakten Marinko Kurtovic räddade samtliga hans sju skott vid februarimötet i Lund.

Redbergslids längsta och främsta storhetsperiod kom efter en svacka på femton år. 1982 åkte Göteborgslaget till och med ur allsvenskan. Då inleddes en satsning på juniorerna från årskullen födda 1964 med bland andra dagens tränarduo Johan Eklund och supertalangen Magnus Wislander. Första gången jag såg den blivande världsspelaren live var i Värnamo, av alla ställen, i avgörande kvalmatchen mot IFK Kristianstad 1983. RIK vann och vägen tillbaka var utstakad. Det tog bara två år att nå toppen.

Rekordjämn final

Den första av de tio SM-finalerna mellan Redbergslid och Drott är den mest klassiska. Rekordjämna duellen gick till fem matcher och när det återstod elva sekunder av det fem timmar och femton minuter långa dramat (tre förlängningar) kvitterade Drotts Göran Bengtsson till 20-20. Oavgjort och ny förlängning trodde nog samtliga 4.739 i Frölundaborg, men domarna stoppade klockan och lät RIK göra avkast med tre sekunder kvar. Från mittlinjen och ett par passningar gick bollen till Stig Santa som dundrade in guldbollen i den sista tiondels sekunden! RIK hade då förstärkt laget med bröderna Jilsén.

I semifinalen Drott-Lugi var Mats Olsson briljant mellan stolparna, släppte bara in 27 mål på två bortamatcher plus förlängning i Halmstad. Den sista bollen under ordinarie speltid som gick i nät – ett skott från tretton meter av Hans-Gunnar Lundh när klockan stod på 59.59 – blev emellertid ödesdiger för Malmöpågen och vinrött, kostade finalplatsen. 

Jämte Guiffostrade Tomas Svensson var Mats Olsson under många år en av världens främsta målvakter. Men det blev inga SM-guld för herrarna. Båda försvann tidigt i karriärerna till proffslivet i Spanien.

Kostymer tände Drott

1986 möttes Redbergslid och Drott redan i semifinalen efter en blunder av förbundet, som missat att ettan och tvåan i allsvenskan skulle seedas. Den felaktigt fria lottningen slog ner som en bomb i båda lägren. RIK vann åter avgörande matchen med uddamålet. 

I finalen väntade Warta med landslagstrion Claes Hellgren, Peder Järphag och Christer Magnusson. Göteborgskollegan överraskade i första derbyt, men var chanslöst i de kommande tre drabbningarna.

Efter två raka vinster mot Drott 1987 trodde nog RIK-spelarna att guldet var klart och anlände till Lisebergshallen med finkostymer över axlarna inför det stundande firandet. Detta fick drottarna att se rött och som retade tigrar gick de ut och krossade motståndarna. 26-7 (!) är ett av de mest märkliga resultaten i finalhistorien, Johan Eklund sköt sex av hemmamålen. Utan skumpa i bussen åkte sen RIK till Halmstad och höjde SM-bucklan.

”Benga” fick revansch

Drotts revansch kom sista året Bengt Johansson var tränare. Andra matchen gick till straffläggning – något som Staffan Olsson gjort mäkta populärt under vintern med sin snurrstraff i Cliff. Drotts ”doldis” Ulf Sivertsson, numera Malmötränare, valde en annan variant och berättade att han inte varit minsta nervös. ”Tubbi” funderade bara på om han skulle stå still och jubla eller springa ärevarv runt plan när han gjort mål. 

Trots ibland lite luddiga tränardirektiv som ”Ola, byt med Lindgren” lyckades Drott säkra guldet i tre raka. I en TV-intervju fick ”Benga” frågan om han var överraskad. ”Mycket, jag trodde åtminstone RIK skulle vinna en match”, svarade han. 

Men när Johansson blivit förbundskapten 1989 var Wislander & co trötta på gliringarna och återställde ordningen.

Olika modeller

I ständiga rivaliteten mellan klubbarna såg emellertid Bengt Johansson till att de många landslagsmännen blev sams i blågult. Han lät, till allas förvåning, RIK-are och drottare dela rum på lägren bara veckan efter att de stångats blodiga i SM-finalerna. 1990 blev Sverige världsmästare i Prag i en skön mix av lagens spelstilar. Det var aldrig så att respektive block körde sina egna race, utan spelarna lärde av varandra och utvecklade båda modellerna.

I elitserien stod RIK-spelet i alla år för enkelhet och tydliga roller med djup och bredd i anfallen, samt fysisk styrka i försvaret. Magnus Jernemyr har berättat att han vägde 100 kilo under allsvenska tiden, femton mer än när han utsågs till världens främste försvarsspelare i spanska ligan på 2000-talet. 

Drott byggde mer på en tempofylld offensiv med många kombinationer nära frikastlinjen och frihet för spelbegåvade playmakern Magnus Andersson att välja mellan uppbackning av skyttar, inspel eller egna avslut. Improvisation och ”smuggelhandboll” har varit kultur i Halmstadsklubben alltsedan ”Böna” och Torbjörn Klingvalls dagar. 

Kvitton på att Drott-spelet även höll internationellt var prestationerna att slå ut självaste FC Barcelona i Europacupens kvartsfinal 1989 och nå final i Cupvinnarcupen mot Mats Olssons Teka Santander 1990.

Röd tråd av tränare

En av anledningarna till att RIK och Drott har kunnat bibehålla den ”röda tråden” är att båda klubbarna gett förtroende åt personer med samma syn på handboll att vara tränare över långa perioder och oftast kom de från de egna leden. Reine Pedersen, Ola Lie och Magnus ”Bagarn” Johansson skapade kontinuitet och var framgångsrika tränare i RIK. Bengt Johansson, Ulf Schefvert, Ulf Sivertsson och Magnus Andersson dito i Drott.

Flykten av tongivande spelare till proffslivet gjorde att Redbergslid fick vänta fyra år på nästa SM-titel. Det utnyttjade Drott till att bli mästare 1990 och -91. Första finalmotståndaren hette Saab, som gjorde en tillfällig come back i toppen. Knorrspecialisten Pierre Thorsson, Per Claudius och Jan-Lennart Olsson var förgrundsfigurer, men efter Thorbergur Adalsteinssons skada i första matchen orkade inte det gulsvarta Linköpingsgänget stå emot.

På sommaren skulle Drotts driftige ordförande Olle Hagström värva Cristian Zaharia som ersättare för Ola Lindgren. Rumänen, korad till VM:s bäste vänsternia i Tjeckoslovakien och med ett patronbälte av sällan skådat slag, infriade alla förväntningar och är nog den främsta importen av världsnamn till svensk klubbhandboll någonsin. 

Det hjälpte inte Västeråslaget Irsta att landslagsmålvakten Mats Fransson fanns mellan stolparna. Magnus Andersson avslutade sin första Drottsejour med att sätta Zaharia och Magnus Weberg i perfekta lägen från distans. I sista anfallet passade han snällt bollen till Tomas Gustavsson så att guldbollssamlaren fick stoppa sin fjärde dyrgrip under tröjan. 

Rökte och skällde

Outslitlige linjegubben Jörgen Abrahamsson tog sin sjunde SM-titel – mästare under såväl 70-, 80- som 90-tal – vilket då var rekord för aktiva i Sverige och visade en annan hemlighet bakom framgångarna. Liksom Bengt Johanssons landslag var Drott en klubb där spelarna hade kul och fortsatte så länge det var möjligt. 

Det blev hela 18 säsonger för Jörgen Abrahamsson och Göran Bengtsson samt 17 för Bengt ”Böna” Hansson. Under åren ”Benga” tränade laget fick trivselpappan tåla att otaliga kalsonger och skosnören blev sönderklippta.

I Sverige var Magnus Andersson också Drott trogen mellan sina utlandsperioder. Men det kunde slutat annorlunda debuthösten 1987. Inför resan till första bortamatchen berättade Magnus att han hade dåliga luftrör och vädjade till lagkamraterna att röka utomhus. Svaret från kortgänget kom blixtsnabbt: ”I den här bussen röker vi. Tål du inte cigaretter får du spela någon annanstans”.

Vid sidan av rökningen var Jörgen Abrahamsson känd för att protestera mot de flesta domslut. Det gjorde att han hade ett speciellt förhållande till Krister Broman. Minuterna innan de gemensamma matcherna där Krister skulle skipa rättvisa kunde Jörgen ibland fråga om han fick gå in i domarrummet och ta ett bloss. När spelet sen drog igång skällde herrarna på varandra som bandhundar!

Inbrytning av Ystads IF

1992 gjorde Ystads IF, som enda utomstående lag, sin inbrytning på SM-tronen. Två år tidigare hade veteranen Basti Rasmussen lagt skorna på hyllan och skyttekungen Robert Hedin försvunnit utomlands. Men redan 1991, då allsvenskan bytt namn till elitserien, var lillebror Tony Hedin och nye Robert ”Knirr” Andersson mogna att axla manteln i skyttet. Isländske Gunnar Gunnarsson tog över dirigentrollen och Per Carlén kom hem som murbräcka på linjen. Tränaren Kent-Harry Andersson kunde trimma samman manskapet i lugn och ro och i finalen var ”di vide” överlägset Drott. 

Efter första guldet spelade klubben in en skiva med sång av alla spelarna. Efter prisutdelningen av det andra underhöll Kent-Harry glada fans med gitarrspel ute på plan. Det har nu gått 23 år sen ett skånskt herrlag senast vann SM.

Med en mix av både gamla och färska stöttespelare kom Redbergslid tillbaka 1993. Anders Bäckegren och Jerry Hallbäck var etablerade kort, Stefan Lövgren och Peter Gentzel på väg mot sina genombrott och lille Ljubomir Vranjes i början av en blomstrande karriär. 

Sävehof stack upp

Drillade av fakirträning under kroaten Ilja Puljevics ledning visade Sävehof för första gången vad som komma skulle och tog sig till final. Men mot Anders Bäckegrens vassa bössa – 39 mål på de fem matcherna – och fräcke Ljubomir Vranjes fick Partillegänget sträcka vapen. Anders Eliasson beskrev ”Köttbullen från Kortedala” med orden ”han var så fruktansvärt liten att han smet in under armarna på mig”.

Final för nya uppstickaren även året därpå. Där tog det stopp igen, denna gången mot Drott. Magnus Andersson hade återvänt från Schutterwald och styrde sina lagkamrater till tre raka segrar. Nu var det Thomas ”Läkarn” Sivertsson, svenska damernas förbundskapten och nuvarande tränaren Tommy Suoraniemi som tog emot smörpassen. Duktiga Sävehofsspelare som Anders Eliasson, Johan Pettersson, Niklas Simonsson och Robert Wedberg fick nöja sig med två silvermedaljer. Nästa final dröjde tio år.

1995 var det åter dags för Drott och Redbergslid att göra upp om guldet. Drott hade sprungit hem serien i suverän still och var storfavoriter efter 40-24 i första mötet. Men RIK hittade rätt taktik att neutralisera Magnus Andersson och vann femte aktens ställningskrig i Sannarpshallen med 19-17. Martin Frändesjö, som bytt klubbtröja inom 031-området, strålade av lycka när han fick den ädlaste medaljen om halsen.

Andra utmanare

Åren 1996 och -97 skulle fyran och trean i elitseriens maratontabell försöka rå på Redbergslid. Det gick inte alls, RIK var klassen bättre, slog både Lugi och Guif i tre raka. Ändå hade lundensarna ett bra lag, som surfade vidare på segervågen att ha säkrat slutspelsplatsen i sista omgången. 

Trion Tomas Axnér, Umberto Brajkovic och Jan Stankiewicz skulle senare bli proffs i tyska Gummersbach. Torbjörn Carlsson, Mommi Flemister och Jonas Persson var duktiga elitseriespelare. Fast de hade en bra bit upp till nivån hos världsliraren Stefan Lövgren, som gjorde 25 mål på tre finalmatcherna, och övriga stjärnor.

Trösten för Guif blev att ha nått klubbens första SM-final efter två semifinalrysare mot Drott. Laget blev krossat av de regerande mästarnas ograverade, samspelta och rutinerade manskap. Dessutom fanns ett psykologiskt övertag som gjorde att motståndarna nog insåg det hopplösa i uppgiften. 

I seriespelet noterades Erik Hajs för tidernas högsta målsnitt av en skyttekung – 9,99 per match – men i finalen tog publikgunstlingen Ljubomir Vranjes över huvudrollen. Vid sidan av de andra landslagsmännen – ”Lövet”, Gentzel, Frändesjö och Mathias Franzén – var Mikael Mellegård, Anders och Mikael Franzén viktiga kuggar.

Avled under match

Hösten 1997 hamnade segrar och förluster helt i skymundan av en tragisk händelse. Den 7 december drabbades Roger ”Ragge” Carlsson av hjärtattack och avled mitt under matchen mellan Polisen/Söder och IFK Skövde i Eriksdalshallen. Sveriges populäre förbundskapten perioden 1982-88 blev bara 52 år. Hans bortgång var ett hårt slag för sporten.

För att återknyta till tävlandet tog RIK sin fjärde raka SM-titel våren 1998, rekord i egna klubbhistorien. Trätobrodern Drott hade emellertid inte samma respekt för sina gamla antagonister och bjöd åtminstone tufft motstånd i hemmamatcherna. RIK vann sista mötet med 25-24, ett värdigt avsked för Stefan Lövgren innan proffsflytten till Tyskland. Med 29 respektive 30 fullträffar i de fyra matcherna var han och Ljubomir Vranjes åter de tongivande. Det gjorde inget att Martin Frändesjö missade finalerna på grund av skada.

Löpning och testcykel

Drott blev däremot 90-talets sista mästare. Magnus Anderssons återkomst och Stefan Lövgrens frånvaro förändrade styrkeförhållandet. I fjärde finalen var Magnus planens dominant och sköt de tre avslutande fullträffarna till förlösande 23-21. 

Prestationen stiger i värde av att han genomförde sextio minuter med en svår sträckning i ljumsken. Det omöjliga blev möjligt genom att mjuka upp musklerna med en löprunda på Göteborgs trottoarer innan avkast, tejpa på tre ställen och köra testcykel under pausvilan för att inte stelna till.

Del 4 – Sävehof och ”Bajen” tog över SM-tronen

Millennieskiftet innebar ingen omedelbar förändring av maktpositionerna i svensk handboll. Nya lag skulle ta över från mitten av decenniet, men i början var det status quo för Redbergslid och Drott i toppen. RIK vann 2000-talets första SM-final, som nu reducerats till bäst av tre matcher. Skyttarna Martin Boquist och Martin Lindén blev tungan på vågen i ett RIK med större bredd. Magnus och Henrik ”Kex” Andersson var alltför ensamma att dra lasset i Drott.

2001 överlevde Guif semifinalen för andra gången och frälste ”röda havet” i Eskilstuna – fullsatt var alltid 2.601 åskådare – med finalseger mot Redbergslid i hemmahallen. Niklas Johansson hade ersatt Erik Hajas som målspruta och veteranmålvakten Jan Ekman antecknade sig också i målprotokollet. Mellan stolparna kunde han däremot inte förhindra duon Boquist/Lindén att åter skjuta SM-bucklan till RIK. 

Efter otaliga duster var detta sista året Jerry Hallbäck och Jimmy Jonsson stångades på linjen. RIK:s linje- och försvarsstrateg satte punkt med att ta sin sjunde individuella SM-titel och tangera Jörgen Abrahamssons rekord från 1991. Tuffe Guifprofilen Jimmy Jonssons farväl från elithandbollen blev att lämna plan med ett rött kort i sista minuten. Onekligen dålig känsla av domarna, matchen var ju ändå avgjord…

Ringde in spelare

Sommaren 2001 fick spelande tränaren Magnus Andersson ägna semestern åt att ringa in spelare från när och fjärran för att Drott överhuvudtaget skulle få ihop fullt manskap till säsongen. Främsta kapet var det mest avlägsna, storskytten Daniel Kubes, som faktiskt spelade i Tjeckiens landslag fram till EM i Serbien 2012. 

Kantspelaren Martin Bystedt, fortfarande still going strong, gjorde sitt unga livs match i första finalmötet med RIK, nio fullträffar. Det andra avgjordes i förlängning i knökfulla gamla Sporthallen i Halmstad. Tungt för Martin Boquist att SM-rekordet på 17 mål var förgäves.

Sista finalen mellan lagen blev rena defileringen för Redbergslid. Totalt 29 måls differens visar att det handlade om utspelning. Suveräne Martin Boquist sköt Drottförsvaret sönder och samman, 31 fullträffar från egna bössan. Guldet 2003 var RIK:s sjunde på nio år. Som ende spelare deltog Mikael Franzén i alla mästargängen och skrev också in sitt namn i historieböckerna bland aktiva. Småländska Ljungby är ingen stad man förknippar med handboll, men på grund av rådande arbetsmarknadskonflikt fick Drotts hemmamatch flyttas sju mil österut.

Noterbart från säsongen är att båda Stockholmsderbyna mellan nykomlingarna Hammarby och Djurgården sprängde publikvallarna för seriehandboll i landet. Hockeytemplet Johanneshov fylldes till bristningsgränsen, 8.303 respektive 8.103 åskådare. Tidigare förbundsordföranden P-O Söderblom hade fått rätt i sin dröm att sporten behövde starka varumärken i kungliga huvudstaden för att bli riktigt het.

Lockade skolbarn

2004 inledde Sävehof sin framgångsepok. Under de nio åren till 2012 var laget uppe i sju finaler och blev svenska mästare fem gånger. Första guldet, 3-0 i derbyt mot Redbergslid, markerade tronskiftet och var enligt många det roligaste eftersom ett mångårigt arbete äntligen gav frukt. 

Det värmde dåvarande sportchefen Anders Eliasson extra i hjärtat att bli inkallad till slutspelet och snyggt få avsluta den långa karriären på plan. Anders Eliasson fick smeknamnet ”Kamikaze” för sin självuppoffrande spelstil och personifierar det namn som senare anammades av supporterklubben.

Med insikten att kopian sällan blir bättre än originalet tog Sävehof aldrig efter RIK och Drott. Man valde en annan struktur och sneglade mer åt ungdomsklubbarna Lugi och Västra Frölunda. 

Stefan Albrechtson anställdes som föreningskonsulent 1979 och började med att gå ut till skolorna i Partille och erbjuda elever i mellanstadiet att prova på handboll. På fem år växte verksamheten från femton till femtio pojklag – och idag har Sävehof närmare hundra ungdomslag. Partille Cup bidrog också till att öka intresset. 

Mr Sävehof, ”Abbe” kallad, lade grunden till att de gulsvarta blev nästan självförsörjande och sedan förädlades talangerna under ledning av duktiga tränare som Rustan Lundbäck och Magnus ”Bagarn” Johansson.

Guldmedalj i skokartong

Av stjärnorna som ingick i mästarlagen 2004 och 2005 var Jonas Larholm, Erik Fritzon, Patrik Fahlgren och Per Sandström egna juniorprodukter. Kävlingesonen Kim Andersson och Jan Lennartsson kom som unga seniorer. 

För tio år sedan ändrades SM-finalen till att bara gälla en match. Premiären spelades i Globen i Stockholm där rekordpubliken 14.326 personer fick se en rafflande tillställning mellan Sävehof och IFK Skövde sluta 27-26.

Anders Franzén hade gått över till Sävehof och kunde till sina sex guld i RIK lägga till ett sjunde. Prestige inom familjen gör att storebror Mikael inte tycker det guldet ska räknas eftersom lillbrorsan satt skadad på läktaren i finalen. En koll av prissamlingen i hemmet i Onsala visar dock att Anders har medaljen från 2005 i en skokartong i garderoben. Därmed är han också med och delar individuella rekordet i antal SM-titlar.

V75:a ”Bajens” lycka

I skuggan av storheterna i landet hade Hammarby gjort en saga som Åshöjden – fast på riktigt. 1997 togs beslutet om en satsning på handboll med styrelserösterna 3-2. Alternativet var att lägga ner verksamheten. 2002 blev avancemanget till elitserien ekonomiskt möjligt att fullfölja genom en V75-vinst på Solvallatravet. Spelare, ledare och sponsorer lämnade in varsin enkelrad som gav tre gånger 157.000 kronor!

Sportsligt dröjde det bara fyra säsonger att nå toppen. Tränaren Magnus Grahn införde begreppet ”tornadohandboll” där de löpvilliga herrarna Nicklas Grundsten och Lukas Karlsson sprang som galningar och kontrade på avkast. I de traditionella anfallen utvecklades spelet till att gå rakt mot mål när Michael Apelgen anlänt. 

I hemvändaren Staffan Olsson fick Hammarby dessutom en rutinerad ledargestalt vars egenskaper och noggrannhet smittade av sig på lagkamraterna. Som tränare anammade han läromästaren Bengt Johanssons filosofi och lät spelarna bli delaktiga i processen.

2006 var charmfulla ”Bajen” framme vid sin första SM-final. Magnus Grahn erkänner att laget aldrig skulle besegrat favoriten Sävehof i en serie över fem matcher, men att en enda finalmatch alltid gynnar en ”underdog”. Här såg man istället möjligheten, var hungriga och inte det minsta nervösa inför publiktrycket i Scandinavium. 

Med några viktiga räddningar bidrog målvakten Michael Jansson (senare Åström) till att Sävehof aldrig kunde rycka i första halvlek. Staffan Olsson coachade föredömligt från bänken och efter paus gick Hammarby loss till 34-31. Kim Andersson hade lämnat titelförsvararna och det hjälpte inte att Spyros Balomenos sköt åtta mål.

Ekman tog fyra straffar

Det blev SM-titlar även 2007 och 2008 för Hammarby. Andra mästarlaget i trippeln var det bästa och IFK Skövde krossades med 34-22. Matchen var punkterad redan efter en kvart, 11-3. Bestående minnet från TV-sändningen är att 40-årige målvakten Jan Ekman hoppade in och klarade fyra straffar. För varje räddning fick han en energikick av den jublande storpubliken i Globen och beskrev känslan som magisk. 

Säsongen 2006-07 var egentligen den sista i Jan Ekmans rekordlånga karriär, men fram till 2014 fortsatte han att göra sporadiska inhopp i Guif. Om det inte blir fler stannade Jan Ekman på 531 elitseriematcher. Ingen annan spelare är i närheten av att ha spelat lika många. Tvåan och fyran i maratonligan, fortfarande aktiva duon Martin Bystedt, Drott och Linus Nilsson, Ystads IF har hundratalet matcher mindre. 

SM-statistiken över antalet slutspelsmatcher toppas av Henrik Andersson i Drott, 77. Och klubbkamraten Jörgen Abrahamsson deltog i 36 finalmatcher under sina 12 SM-finaler, ett oslagbart rekord när finalen nu bara spelas i en match.

Hammarbys tredje final avgjordes också i första halvlek, ledning 20-13 mot Sävehof. Här utmärkte sig landslagets nuvarande försvarsbjässe Tobias Karlsson som skytt när motståndarna koncentrerade bevakningen på Patrik ”Pava” Johanson och Fredrik Larsson. ”Tobbe” satte sex hårda projektiler rakt upp i nättaket. Nuvarande ”skåningarna” Mirsad Pecikoza (HK Malmö) och Albin Tingsvall (Lugi) var nya guldmedaljörer.

Skövde räckte inte

IFK Skövde, ständig serietrea på 90-talet, nådde högre höjder i nästa årtionde. Vann elitserien säsongen 2004-05 och utmanade både Sävehof och Hammarby i SM-finaler. Västgötarna hade sitt främsta manskap 2005 – Dawid Nilsson och Niklas Forsmoo tillsammans med fortfarande aktiva trion Linus Lake, Kristian Svensson och Rasmus Wremer. Då blev Per Sandström ett guldspöke. 

Två år senare fanns bara Linus Lake kvar. Kämpagänget av tidigare bänknötare var chanslöst. Hetlevrade Gunnar Blombäck, fjorton år som IFK-tränare i tre olika etapper, ska ändå ha en eloge för att han gjorde Skövde till ett etablerat topplag.

”Polkagrisar” i Ystad

Längst ner i söder hade IFK Ystad varit herre på täppan efter YIF:s degradering 1996 och egna avancemanget -97. Många etablerade spelare och ungdomslöften trotsade de sedan urminnes tider förbjudna gränserna i stan och bytte klubb. Överlöparna kallades ”polkagrisar” – ena dan vit, andra dan röd. 

Duktige lagbyggaren Jan ”Proppen” Karlsson förde IFK till slutspel sju gånger, men bara till en semifinal, 2004. Då hette stjärnorna Dalibor Doder, Fredrik Petersen och Kaupo Palmar. YIF återvände till elitserien 2006, IFK trillade ur samma säsong. Ystad är liksom Lund en för liten stad att ha två elitlag.

Grannstaden Trelleborg har i olika omgångar haft klubbar som stuckit upp. Det blev kortvariga gästspel för både Stavsten (1995-97) och IFK Trelleborg (2006-09).

Alingsås hårt straffat

2006 blev IFK Ystads Alexander Hansen avstängd i sexton månader för dopning, då han i samband med en turnering i Karlskrona lämnat ett dopningsprov med spår av kokain. Året innan blev H 43:s Christoffer Geissler fälld för att han missat söka dispens för en medicin mot håravfall. Straffen drabbade bara individerna. 

Samma säsong som handbollen skrivit in dopning i tävlingsbestämmelserna var det däremot kollektiva bestraffningar som gällde. Gamla reglerna gick ut över Alingsås i elitseriekvalet våren 1991. Efter två vinster mot Ludvika kallades stjärnan Ulf Eliasson till test. Han hade på hemresan från Dalarna tagit en smärtstillande värktablett mot ryggont och den visade sig innehålla det förbjudna preparatet treocomp. 

Förlorarna Ludvika dömdes som segrare med siffrorna 10-0 i returen och det räckte till avancemang. För Alingsås dröjde elitseriedebuten till 1998. Men den som väntar, väntar aldrig för länge…

Målmedveten satsning

Redan innan SM-finalen 2009 stod det klart att svensk handboll skulle få ett nytt mästarlag. Alingsås och Guif hade sensationellt slagit ut Hammarby och Sävehof i tuffa semifinaler över fem matcher. I en jämn final tog sen Alingsås något överraskande sin första titel. Lyftet från att ha åkt ur elitserien 2004, kommit elva resp. tia 2006 och 2007 och åkt ut i kvartsfinal mot H43 2008 kom emellertid inte som någon blixt från klarblå himmel.

Under fyra år växte nämligen Alingsås undan för undan som förening och plötsligt föll alla pusselbitarna på plats. De tidigare värvningarna av en stomme oetablerade spelare från klubbar i närområdet – Glenn Andersson, Magnus Andreason, Marcus Enström och Anders Rylander – spetsat med de lite mer namnkunniga nyförvärven Kristian Bliznac, Charlie Sjöstrand och Richard Kappelin – blev till en homogen enhet under förre Sävehofspelaren Robert Wedbergs ledning. 

Greppet att plocka in Glenn Gulldén och köra mycket brottning på träningspassen gav också ett övertag i man-man-duellerna. Och i spelet med boll blev gamle landslagsmannen Johan Peterssons inträde vid årsskiftet 2009 en injektion. Under guldsäsongen var trånga Nolhagahallen en ointaglig borg – 18 segrar och ingen förlust på de 19 hemmamatcherna.

När Guif tvingades till uppställda anfall i finalen och inte kunde utnyttja kontringsharpunerna Mathias Tholin och Mattias Zachrisson till fullo, var halva slaget vunnet. Charlie Sjöstrand visade sig lika vass i de snabba motattackerna och i skyttet hade smederna ingen motsvarighet till niomålsskytten Kristian Bliznac.

Del 5 – Guif och Kristianstad väntar på fullträffarna

När stjärnorna Kim Andersson, Patrik Fahlgren, Jonas Larholm, Jan Lennartsson och Per Sandström lämnat Sävehof för proffsspel i Europa bestämde klubben att man skulle ta det lugnt några år, börja om och satsa på lovande ungdomar. 2010 hade de gulsvarta klarat av sin generationsväxling. Årskullarna 87/88:or var då färdiga att leverera nya guld.

Mellanperiodens två SM-finaler, två semifinaler och elitserieplaceringar 1-2-2-1 är ett facit nästan alla konkurrenter skulle betraktat som enastående. Men den som varit bäst vet ju hur skönt det är att vara ”second to none” och i Sävehof sitter vinnarkulturen i väggarna.

Killarna som blommat upp till att bli föreningens nya flaggskepp var i första hand Johan Jakobsson och Jonathan Stenbäcken på nio meter, Niclas Barud i försvaret och Victor Fridén på högerkanten. Att just få fram duktiga högersexor är en bibehållen tradition – sen Johan Peterssons dagar hade Jonas Ernelind och Jan Lennartsson axlat manteln. Och kvar genom alla lagbyggen fanns svårfångade Erik Fritzon på linjen, även om han nu fick klara sig utan ”radarkompisen” Patrik Fahlgrens inspelningar.

Jokern vände finalen

I finalen mot Drott var det emellertid en andraplansfigur som avgjorde. I underläge 19-23, med knappa fyra minuter kvar, kastade Rustan Lundbäck in Emil Berggren och plötsligt började ”jokern” spela som i trance. Kvitterat innan slutsignalen och när krutröken skingrats i förlängningen, 30-28, hade han gjort sju mål. 

Som första svenska klubb tog Sävehof guld på både herr- och damsidan i Malmö Arena. Emil och sambon Jamina Roberts fick dubbla anledningar att fira.

Drottspelarna drabbades av gummiarmar under SM-historiens mest otroliga scenförändring. Isländske spelmotorn Gunnar Stein Jónsson plockades bort på samma sätt som Drott hade raderat ut Sebastian Seifert i avgörande semifinalen mot Ystads IF och Stephen Nielsen blev mänsklig i buren. Om man betänker att Halmstadslaget ett år tidigare tvingats kvala mot Hästö för kontraktet var finalplatsen ändå en prestation.

Ett ”fusklag”

När Sävehof försvarade titeln 2011 och även fullbordade en trippel tillsammans med damerna 2012 fanns ingen dramatik i finalerna. Guldgänget från 2010, förstärkt med spelmotorn Michael Apelgren, manglade först Guif i Scandinavium, 35-18. Tränaren Mikael Franzén beskrev Sävehof som ett ”fusklag” och menade att med så många klasspelare var det nästan orättvist mot konkurrenterna.

Året efter gjorde det inget att Johan Jakobsson och Jonathan Stenbäcken flyttat utomlands. Nye Fredrik Larsson tog över skyttet och IFK Kristianstad var lika chanslöst, 29-21. Erik Fritzon krönte sin långa karriär med att vara tidernas främste målskytt i SM-sammanhang. Merparten av de 432 fullträffarna gjorde han från linjen och kallades ”sugkoppen” för sin förmåga att dra till sig bollarna. Mikael Franzén avtackades med att få sparken, ansågs inte utveckla de yngre killarna.

Förbannelse i Guif

För Guif vilar det en förbannelse över slutspel och SM-finaler. Fjärde försöket borde ha gett klubben finalvana, men här drabbades spelarna av en kollektiv kollaps. Utan att förringa Thomas Forsbergs fantominsats – hela 66 i räddningsprocent – var det inte acceptabelt av herrarna Robin Andersson, Tobias Aren, Mathias Tholin och Mattias Zachrisson att bränna två av tre frilägen. 

2012 bröt emellertid Guif en annan ond cirkel, vann elitserien för första gången och upprepade seriesegern 2014. Förr eller senare kommer ett av landets främsta publiklag även att få sitt efterlängtade SM-guld.

Frånsett finalen var IFK Kristianstad den stora färgklicken i svensk handboll säsongen 2011-12. Dagarna innan EM i Serbien i januari presenterades nyheten att Ola Lindgren blivit anställd som tränare från 1 maj. Tre raka förluster gjorde att förbundskaptenen ersatte sparkade Kenneth Andersson redan 29 februari.  

”Ola-effekten” kom omedelbart – Kristianstad säkrade slutspelsplatsen, slog ut hemmastarka Alingsås och Guif med bortasegrar i kvarts- och semifinalerna och fick uppemot åtta tusen Kristianstadsbor att vallfärda till Malmö Arena. Men då var det bara Lars Möller Madsen som stod pall för trycket. Övriga spelare blev handlingsförlamade av de högt uppskruvade förväntningarna.

Jämnaste slutspelet

SM-slutspelet våren 2013 kan summeras som det jämnaste och mest rafflande någonsin. Fyra av sex kvarts- och semifinaler gick till fem matcher, sex matcher avgjordes i förlängningar och tolv slutresultat var med uddamålet. Några gånger handlade det om upplösningar med omdiskuterade domslut i sista sekunden!

Drott hade maximalt flyt hela vägen. För elitserieettan Lugi – klubbens första serieseger – och favorittippade IFK Kristianstad var marginalerna på fel sida i de avgörande ögonblicken. I femte semifinalen Lugi-Drott bedömde sekretariatet att tiden varit ute och underkände Albin Tingsvalls kvittering. I finalen Kristianstad-Drott sköt Magnus Persson guldmålet 28-27 några tiondelar innan eld upphör.

Skånelagens bittra öden förstärktes av att Lugis Anders Hallberg missat ett friläge i tvåmålsledning med mindre än minuten kvar av fjärde semifinalen i Halmstad. Mål där hade betytt final. Och Kristianstad skulle nog blivit mästare om inte målvakten Herdeiro Lucau tvingats utgå vid ledning 8-2 i Scandinavium, olyckligt träffad i ögat av en boll från Philip Stenmalm. Ersättaren Henrik Nordlander höll inte måttet, överglänstes klart av hallänningarnas Robert Bladh.

Moral och vinnarskallar

Trots mycket tumme med fru Fortuna behöver Drott inte be om ursäkt för sin elfte SM-titel. Det visar på god lagmoral att komma tillbaka och vända nämnda underlägen. När det gäller som mest är vinnarmentaliteten djup rotad. Traditionens makt är också stor. Drott har slagit ut Lugi tio av de tolv gånger lagen drabbat samman i slutspel och vunnit båda inbördes SM-finalerna mot IFK Kristianstad.

Hjälten Magnus Persson var tongivande i samtliga elva matcher – 92 mål, spanjoren Diego Perez Marne steg fram när det behövdes som bäst, Anton Halén var bombsäker från högerkanten och irrationelle Jesper Adolfsson såg oftast till att bryta mönstren i anfallen. Ulf Sivertssons taktiska genidrag ska heller inte förglömmas.

Dramatiken gjorde slutspelet till en publiksuccé. Rekordantalet 84.432 åskådare gav ett snitt på 3.015 personer per match. De senaste årens nybyggda hallar i Lund (invigd 2008), Halmstad (2009), Kristianstad (2010) och Alingsås (2013) bidrog till att även elitserien fördubblade sina siffror över en tioårsperiod. När det nästan alltid var fullsatt (= runt 5.000 besökare) i handbollens Mekka steg sedan elitseriesnittet till 1.547 personer säsongen 2013-14.

Skånsk rustning

Det var inte lilla Rimbo som bidrog till publikökningen. Nykomlingen utmärkte sig istället som familjen Tollbring. Pappa Dick var tränare och hade sönerna Jeff, Jerry och Ken i laget. Handbolls-Sverige fick uppleva skillnaden mellan de fattiga och de rika – för i Skåne rustades det för revansch med stort R 2014.

I Lugi coachade tränarduon Tomas Axnér/Johan Zanotti det främsta manskapet på sex år. Ett svårforcerat försvar med Espen Christensen framför storväxta mittblocket Nemanja Milosevic/Jakob Wickman Modigh och ett anfall där Anders Hallberg styrde upp skyttarna Joacim Ernstssoon, Johannes Hippe och Albin Tingsvall. Lugi skulle nog klara att dyra externfinansierade Spanienförvärvet Magnus Jernemyr blev en flopp.

Samtidigt hade IFK Kristianstad spänt de ekonomiska musklerna ytterligare ett snäpp och köpt in kvartetten Dan Beutler, Andreas Cederholm, Daniel Lindgren och Fredric Pettersson. Rivalernas glödheta semifinal betraktades av många som den moraliska finalen. Utgången gjorde att Lugi kunde bli laget som spelade hem den första SM-titeln till skånsk herrhandboll sedan 1992.

Guldlag utan stjärnor

Bakom de penningstinna storheterna smög Alingsås fram i skymundan. Här saknades resurser att värva färdiga stjärnor. Här fanns heller inte någon given förstasexa, även om centrallinjen Mikael Aggefors-Jesper Konradsson-Max Darj var laget ryggrad. I gengäld förfogade Mikael Franzén över ett jämnstarkt gäng och kunde därmed matcha efter dagsform och de som var piggast. 

Samspelta ”smurfkedjan” Pontus Johansson-Jesper Konradsson-Johan Fagerlund sprack olyckligt genom Fagerlunds korsbandsskada precis innan slutspelet, men istället tog Johan Nilsson ett steg inåt i banan och blev högernia.

Alingsås avancerade till final via Magnus Anderssons HK Malmö och Guif. I finalen vann högljudda ”blåa havet” publikmatchen mot de mer tystlåtna vinröda fansen. Ändå såg det länge ut att gå vägen för Lugi, ledning 21-18 med elva minuter kvar. Men Alingsås fortsatte att gnugga på, vilket alltid kännetecknat laget och fyra minuter före full tid var det kvitterat, 22-22. Under slutskedet sköt Jesper Konradsson de förlösande bollarna till 24-22.

Dan efter banketten anlände spelarbussen till hemstaden, eskorterad av polisbilar med tjutande sirener och blinkande blåljus. På torget väntade 15.000 människor för att hylla sina mästare. Upplevelsen blev ett oförglömligt minne för alla inblandade. Tiofaldige SM-vinnaren Mikael Franzén (sju som spelare, tre som tränare) njöt speciellt av kontrasten mellan att lyckas i en mindre ort och i Göteborg, där gulden bara firades på lokal.

Lugi skyllde förlusten på de splittrade känslor som uppstod när Joacim Ernstsson föll ihop, bars ut på bår och låg avsvimmad bakom avbytarbänken de sista fem minuterna. Tomas Axnér tyckte att domarna borde blåst av spelet tills Ernstsson kommit under behandling. Men Lugi bör också rannsaka det egna odisciplinerade agerandet på plan. Slutskedets försök till extravaganser som att lobba från kanten och göra mål på en japan måste vara oacceptabelt när ett SM-guld ska spelas hem. Swinging Lugi i ett nötskal.

Ernstsson nära döden

Ett halvår senare var Joacim Ernstsson inblandad i den gångna säsongens mest omskakande incident. Han drabbades av hjärtstopp tretton minuter in på matchen Lugi-IFK Kristianstad och var nära döden innan sjukvårdspersonal fick igång hjärtat med hjälp av defibrillator. Skönt att allting slutade lyckligt, handbollen kändes den här höstkvällen helt oväsentlig.

Det avbrutna Skånederbyt återupptogs i februari 2015. Kristianstads vinst var lagets 19:e raka i elitserien, historiskt rekord under en och samma säsong – och plussat till 20 fullpoängare i svit om man räknar den spelade, men strukna hemmamatchen mot H43. I omgången därpå sprack förlustnollan mot RIK.

Längsta sviterna utan förlust över två säsonger i elitserien är Drotts 21 matcher 1993-94, RIK:s 19 matcher 1997-98, Drotts 18 matcher 1968-69, Sävehofs 16 matcher 2009-10 och Guifs 16 matcher 2013-14.

H43 gick i konkurs

Mötet Kristianstad-H43 den 3 december 2014 går också till historien. Det var nämligen Lundaklubbens sista match under 35 spelår i högsta serien. Dagen därpå begärde styrelsen A-laget i konkurs på grund av för höga lönekostnader. Den fina ungdomsklubben fortsätter sin omfattande verksamhet med pojkar och flickor, men har inte längre några seniorer.

Enda parallellen till H43 inträffade säsongen 1939-40, då Uppsala Studenter drog sig ur högsta serien efter nyår och lagets spelade matcher från hösten annullerades.

I februari 2015 avled H43:s störste trotjänare Bengt ”BP” Persson i sviterna av sjukdomen ALS. Han blev bara 59 år. ”BP” var omtyckt i alla läger, vilket understryks av att drygt 400 personer var på plats vid hans begravning i Domkyrkan i Lund. ”BP” lämnar ett stort tomrum efter sig.

Under vintern har Drott genomfört sin 47:e raka säsong i elitserien sedan återkomsten 1968. Sviten är rekord över samtliga 81 elitserieår i handboll och överträffas bland nuvarande elitserielag i de stora bollidrotterna endast av gästrikeklubbarna Sandvikens AIK (58 säsonger) i bandy och Brynäs (55 säsonger) i ishockey. Frågan är om Drott också når femtio raka utan pengar i kassan…

Karlskrona tillbaka

För nybildade HIF Karlskrona, tidigare Hästö IF, blir det debut till hösten. Det klassiska handbollsfästet har varit utanför de stora sammanhangen sen anrika IFK åkte ur 1995, men nu gav satsningen på förstklassiga tränare resultat – Magnus Andersson våren 2013 och Ulf Schefvert de senaste två säsongerna. Efter tjugo års väntan kokar intresset för elitidrott och lär räcka till stans båda succélag (Karlskrona HK gick upp i hockey). 

Med nya hallar under byggnad i Eskilstuna, Partille och Ystad finns goda förutsättningar att handbollen vänder den tillfälligt (?) negativa publiktrenden.

När fem omgångar återstod av elitserien säkrade IFK Kristianstad sin första serieseger på 62 år i hemmamatchen mot Ricoh. 1953 var förstaplatsen lika med SM-guld. I vår måste Kristianstad även vinna slutspelet för att kunna titulera sig svenska mästare.

JAN GUSTAFSSON

Foto: Bildbyrån.