Olafur Gudmundsson ska återigen leda IFK Kristianstad i en SM-final. Han gör det för ett lag, en stad och en publik han tagit till sitt isländska hjärta.

Den sympatiska islänningen är nyligen hemkommen från en förmiddagsträning när vi får tag på honom för att, mot alla odds, prata lite handboll. Kristianstad har haft ett fullspäckat spelschema den här säsongen så ledigheten sedan den fjärde semifinalen mot Lugi har varit välkommen och ovan.

– Man måste hitta den där balansen mellan att trycka på hårt och hålla igen, det är inte ofta vi haft den här tiden mellan matcherna som vi har nu. Man vill ladda om batterierna men samtidigt behålla taggningen man har under intensivt matchande, säger Gudmundsson.

Han kom till Kristianstad 2012, i början av klubbens moderna storhetstid, och har utvecklats i takt med laget.

– När jag kom hit första gången visste jag inte så mycket mer än att handbollsintresset var stort, arenan var ny och att Ola Lindgren tränade laget. Han var en stor anledning till att jag ville hit faktiskt. Vi gjorde en riktigt bra säsong det året och ledde finalen mot Drott i 45 minuter innan vi tyvärr tappade greppet dramatiskt i slutet. Det var en stor besvikelse såklart.

Tungt var det även för Olafur själv den första säsongen, då en skada höll honom tillbaka.

– Jag hade nyss kommit tillbaka från en axeloperation och kunde inte ens skjuta första delen av säsongen. Jag var inte alls lik mig som spelare, det var först i slutspelet som jag närmade mig det jag ville få ut av mig själv.

Var det jobbigt, med tanke på pressen som nyförvärv och höga förväntningar från fansen?

– Även om jag var ung så visste jag ju att jag hade förväntningar på mig och en axeloperation är bland det svåraste du kan komma tillbaka från. Jag försökte spela bra i försvaret och hitta bra passningar men det var jättesvårt just då, jag nådde inte alls upp till mina egna förväntningar.

Säsongen därpå blev precis tvärtom. Olafur Gudmundsson träffade rätt i sitt spel men Kristianstad nådde bara till semifinal där Lugi slog ut laget.

– Det tuffa första året var lärorik för mig och jag hade en bra sommar där jag kunde träna ordentligt. Säsongen var bra överlag för mig men inte för laget, vi kändes lite slutkörda i slutspelet.

Utländska klubbar knackade på dörren efter islänningens andra säsong och valet föll på Hannover, men det blev inte alls som han hade tänkt.

– Jag var mycket skadad den tiden och när jag väl kom tillbaka från en vadskada hade man värvat tungt på min position. Jag kände direkt min andra säsong det här inte var bra för mig, och när klubben gick med på att släppa mig blev det bra för båda parter. Speciellt då jag visste att jag kunde komma tillbaka till Kristianstad, även om det fanns bud från både Tyskland och Frankrike.

Men du valde ändå Kristianstad? Hur kommer det sig?

– Det känns tryggt här, plus att dom hade Champions League-spel på gång vilket kändes spännande. Det var något jag verkligen ville prova på.

Har Kristianstad blivit ditt andra hem?

– Jag och min fru trivs otroligt bra här, vi tycker jättemycket om den här staden och den sitter verkligen nära hjärtat. Här känner man sig alltid väldigt uppskattad både i stan och i arenan. Vi har fått väldigt många nära vänner, både isländska och svenska och när man trivs så bra som vi gör så fungerar handbollen också.

Vad känner du när du går på stan och folk stannar för att prata?

– Jag njuter av det, det är så himla roligt att spela matcher för Kristianstad för man märker hur otroligt mycket det betyder för människorna här. Dom pratar mycket och är verkligen positiva och peppande hela tiden. Det är inte många klubbar inom handbollen som har det så som vi har det här. Den känslan är svår att beskriva, dom är stolta över det vi gör.

Det snackades mycket om en eventuell ny flytt utomlands men istället valde du att förlänga till 2020, hur gick tankarna?

– Det kändes rätt. Vi är flera stycken i laget som skrivit på längre kontrakt och Kristianstad satsar på att få lite mer kontinuitet och slippa bygga ett nytt lag varannan säsong, det tror jag är väldigt bra. Kontinuitet gör att vi kan utvecklas ännu mer.

Där blir du extra viktig som kapten kan jag tänka mig?

– Man är stolt över att vara kapten och försöker göra det bästa av den rollen. Jag vet vad vi inom IFK vill stå för, på och utanför planen, och när man byter ut spelare är det viktigt att ha några som håller fast vid det.

MARCUS LÖFSTRÖM

OLAFUR GUDMUNDSSON

Ålder: 27
Position: Vänsternio/mittnio
Moderklubb: FH
Aktuell: Kapten för IFK Kristianstad som tar sig an HK Malmö i SM-finalen 2018.